 |
Hälsa |
|
Alla katter - huskatter som raskatter - dras med hälsoproblem, det ska man inte förneka. Men när man pratar om raskatter måste man ta med i beräkningen att man avlar på en "begränsad" grupp med katter och det gör att genetiska sjukdomar riskerar att dyka upp, eftersom rasavel faktiskt är en viss form av inavel. Maine cooner är inte mycket sjukare än andra katter, det är vad jag har upplevt under de år jag jobbat inom djursjukvården. De jag har träffat har oftast bara varit inne för kastrering, vaccination, id-märkning eller HD röntgen. En katt kommer jag dock ihåg ganska väl. Den kan inte ha varit mer än 6 månader gammal och blev inte heller mycket äldre än så då den hade hjärtproblem, min första kontakt med hypertrofisk kardiomyopati - HCM. Det finns idag ett hälsoprogram med rekommenderade tester som en uppfödare bör göra innan dennes katter går i avel. Detta hälsoprogram har satts upp av Maine Coon-katten och inkluderade i begynnelsen först HD-testning av avelskatterna. Därefter tillkom även HCM, den vanligaste hjärtsjukdomen på katt. Det har på senare år även lokaliserats en mutation i en gen som man kunnat dra paralleller till HCM utvecklingen på maine coon, denna mutation har idag inkluderats i hälsoprogrammet. Höftledsdysplasi - HD Många djurägare vet att man röntgar höfterna på hundar och det är inte många som ifrågasätter det. Däremot vet jag många som reagerar med förvåning när jag säger att jag röntgat mina katters höfter innan de används i avel. "Betyder det att maine coonen har mer problem med höftledsfel än andra?" brukar bli nästa fråga. Men nej, jag tror inte det. Däremot finns det katter inom rasen som har gradering av sina höfter så högt att man anser att de kan komma att få ont av sina höfter, det är dessa katter som man rekommenderas ta ur avel, för att minska risken att nästa generation ska drabbas av HD de med. HD nedärvs polygent recessivt, vilket betyder att det är flera gener som är involverade och att dessa genformer måste finnas i två upplagor (en från mamma och en från pappa) för att ge effekt. En katt kan alltså vara bärare av dessa anlag även om den själv är klassad som Ua. Detta gör att man, genom att para två friska katter, ändå kan få en kull med kattungar vars höfter graderas så högt som treor. Min gosse är ett praktexemplar på det, där det inte bara i föräldarledet är Ua utan även godkänt i ledet bakom det, trots det poppade det upp HD på hans kull. Likaså kan man från en parning mellan två HD-katter få en kull som konstateras vara Ua. Så varför ska man då testa för HD undrar en del? Ja, varför? Kanske för att jag har en förhoppning att vi alla vill avla fram friska katter som ska leva ett liv utan smärta och obehag? Därför testar i alla fall jag, även om mina avkommor kanske har många HD-fria generationer bakom sig. Jag vill att mina avkommor ska ha den bästa utgångspunkten från scratch. Graderingen av en HD bedömning går från Ua, gränsfall, etta, tvåa till trea, baserat på hur höftkulan ligger i höftskålen och hur dessa ser ut. För att inte utesluta för stor del av katterna från avelsbasen är det idag tillåtet att använda en katt med den mildaste formen av HD i avel, dvs etta på en eller båda av höftlederna, samt gränsfall. Dessa katt bör dock paras med en hona/hane som i sin tur är Ua på höfterna för att minska risken för att HD ska dyka upp! |
|
Godkänt för avel
|
Ej godkänt för avel
|
Hypertropisk kardiomyopati - HCM HCM förekommer inte bara på maine cooner, andra kattraser har också denna sjukdom, liksom människan. Hos människan har det konstaterats att det är ett flertal gener som genom någon form av mutation kan ge upphov till HCM. I dagsläget har man på maine coon lyckats mappa fram en gen, som på grund av en mutation gett upphov till denna sjukdom i en grupp med sjuka katter, MyBPC3 (myosinbindande protein C 3). 47% av de katter som via ultraljud har diagnosticerats med HCM i hälsoprogrammet, samt har DNA-testats, har visat sig bära på denna mutation. Det är ännu inte riktigt fastställt hur denna gen nedärvs, men man misstänker att den är dominant med ofullständig penetrans (dvs katten kan ha anlaget men utvecklar inte sjukdomen). Troligen är dock inte enbart denna gen orsaken till HCM, eftersom det finns katter med utvecklad HCM som är fri från denna mutation i MyBPC3. Mutationen som vi testar för idag kallas för "Meurs mutation" och resulterar i att en aminosyra vid namn alanin i positon 31 i proteinet, som genen kodar för, har bytts ut mot en prolin. Men eftersom det hos människa finns 13 olika gener med över 200 kända mutationer i som orsakar HCM, kan vi misstänka att detta inte kommer vara den enda mutationen som ger HCM i maine coonen. 53% av katterna som diagnostiserats med HCM via ultraljud bär inte på meurs mutation. En andra mutation i rasen sägs vara den som kallas för "Kochs mutation". Denna mutation finns det i dagsläget inga vetenskapliga publikationer om, varför det är svårt att avgöra dess relevans för uppkomsten av HCM. Mutationen som man kan testa för orsakar ett byte av alanin till tyrosin i position 74 i MyBPC3-proteinet. Denna mutation är i dagsläget inte inkluderad i Maine coon-kattens hälsoprogram, mer publikationer om den krävs innan man kan bedömma dess relevans och eventuella upptagande som test i hälsoprogammet. MyBPC3 är ett protein som stabiliserar sarcomeren i hjärtcellen. Det är sarcomeren som är ansvarig för hjärtats kontrahering när hjärtat slår. Fungerar inte sarcomeren korrekt påverkar detta hjärtats möjlighet att pumpa blod. Så kallade knock-out möss (möss som man plockat bort en viss gen i) som saknar MyBPC3 kan fortfarande överleva, vilket betyder att detta protein inte är avgörande för sarcomerens uppbyggnad, men man får ändå en påverkan på sarcomerens stabilitet utan det. Ett hjärta som har en hjärtcell som inte fungerar korrekt, kompenserar detta med att producera en ny hjärtcell. Om inte heller denna hjärtcell fungerar korrekt får man ytterligare en ny cell... Till slut har det blivit så många celler att förtjockningen av hjärtats vägg är synbar på ultraljud och katten diagnostiseras med HCM. I vissa fall tar det här lång tid att ske, i andra fall går det fort, som i fallet med kattungen jag nämde här ovan. Maine coon-kattens hälsoprogram rekommenderar att man undersöker kattens hjärta med ultraljud hos en av de veterinärer som är knutna till hälsoprogrammet. Dessa veterinärer är inte vilken veterinär som helst som kan slå på en ultraljudsapparat, utan har specialkunskaper i diagnostiseringen av HCM i katt. En undersökning hos en av dessa veterinärer ska inte skilja sig från någon av de andra som är knutna till programmet. Första undersökningen av katten görs vid ett års ålder, andra vid två år, tredje vid tre och sedan varannat år efter det. Det är även rekommenderat att undersöka om katten bär på Meurs (A31P) mutation, men ett negativt svar på det betyder inte att man inte måste ultraljuda sin katt också. För tillfället ingår inte Kochs (A74T) mutation i hälsoprogammet. En katt som diagnostiseras med HCM används inte i avel. En katt som diagnostiseras som equivocal (gränsfall) måste testas om ett år efter undersökningen innan den används eller för den delen utesluts ur avelsprogram. Katter som konstateras vara heterozygot positiva för Meurs mutation är i dagsläget inte direkt utesluten från avel, men det är rekommenderat att allvarligt ifrågasätta den kattens deltagande i avelsarbete, eftersom muationen så starkt har blivit förknippat med HCM i maine coon. Katter som är homozygot positiva för mutationen däremot, bör inte användas i avel (eftersom alla ungar den får kommer vara bärare av mutationen). |
|
Genetisk hälsa - vad är det? Många människor rynkar på näsan när det pratas incest, anledningen till det är inte bara det etiska (även om det kanske är det som folk i första hand reagerar på i det fallet när det gäller människor) men även att det för med sig andra risker som kan påverka hälsan. Kusingifte är det närmaste som tillåts enligt Svensk lag mellan man och kvinna, för att minska risken att barnen inte får problem på grund av att föräldrarna är för nära släkt. Det man är rädd för är så kallade recessiva varianter av olika gener. De är många gånger var och en för sig inte skadliga, eftersom det oftast finns en "normal" variant vilken oftast också är dominant över den recessiva. Men vid gifte mellan människor som är nära släkt och som kan bära på dessa recessiva gener, ökar risken för att barnet ska ärva båda dessa anlag från sina föräldrar mot om föräldrarna inte vore släkt. Samma sak, utan undantag, gäller för djuren! Om man parar individer som är nära släkt, ökar risken för att oönskade recessiva anlag visar sig. I vissa fall är dessa recessiva anlag positiva och till och med önsvärda, men det finns de som man absolut inte vill veta av, då de rent av kan betyda döden för avkomman i fråga. Liknande förhållande kan uppstå om man överanvänt några få individer längre tillbaka i historien och dessa individer idag finns i nästan alla individer som går i avel. Man har då förlorat variationen bland katterna då alla, om man tittar bakåt, faktiskt är släkt med varandra även om man inte se just de katterna i stamtavlan idag - man har fått en genetisk flaskhals. "Kloner" är ett begrepp man ganska snart stöter på när man läser lite om maine coonen. Det är inte en sjukdom utan en siffra på hur stor procent av kattens stamtavla som kommer från "klonerna". I skiftet 70 till 80-talet parades två katter, Heidi Ho Sonkey Bill och Tanstaafl Polly Adeline. De kattungar som de fick är de som idag kallas för "klonerna". Anledningen till namnet är att en del av dessa katter råkade vara på samma utställning vid ett tillfälle. Domaren som då dömde dem tyckte de var väldigt lika varandra och frågade därför på skoj om de var klonade, därav namnet. Dessa katter har haft en stor påverkat på rasen, då de i sin tur gav katter som gick bra på utställning. På grund av det ville alla ha en "klon" i stamtavlan på sin katt och man trodde (elakt sagt) att mer blev bättre, varför avkommor till dessa användes i linjeavel (inavel). Uppskattningsmässigt ligger en hel del av dagens maine cooner på 30-35% i "kloner", det vill säga 30-35% av kattens släktingar är besläktade med dessa katter. Om vi för enkelhetens skull låtsas att din katt har 1000 katter bakom sig i stamtavlan, så betyder det att 300-350 av dem har Sonkey Bill och Polly till förälder... Top 5 är något annat man snart dyker på när man läser lite om maine coonen. Det refererar till de fem vanligaste grundarna till rasen (foundation). Från början fanns det många grundare till rasen, men idag är det huvudsakligen fem kvar så att säga, då många linjer från andra grundare försvunnit på vägen, bland annat på grund av överanvändandet av vissa få linjer i rasen. Tillsammans med värdet från "klonerna" ger därför Top 5, Top 3 och Top 2 en viss uppskattning av hur inavlad en maine coon är. De fem katterna som räknas till Top 5 är:
Tittar man längre bak i stamtavlan på en maine coon hittar man säkert någon av dessa katter där. Uppskattningsvis hittade man på 90-talet följande frekvenser av dem i en stamtavla:
Skulle man fortsätta att avla på enbart de katter som finns idag är risken stor att vi i framtiden står där med problem kopplade till inavelsdepressioner (för att dra det till det extrema), eftersom inga fler linjer tillför rasen något. För att bredda avelsbasen och minska risken för de problem som kan uppstå när bara ett fåtal linjer bidrar tar man in nya "grundare" till rasen. Enkelt sagt tillför en så kallad foundationkatt nytt blod och hjälper till att minska risken för hälsoproblem och även inavelsfrekvenser i rasen. Foundationkatter av de första generationerna är inte alltid de mest lyckade utställningskatterna, då de kan ha brister i typen (upp till och med fjärde generationen (F4) måste man ha avelsgodkännande innan katten används i avel). Bristerna i typ är något vi får fortsätta att arbeta med på sikt, eftersom vi ju även vill ha en viss stabilitet i kattens typ och det är svårt att få om vi skyndar fram med avelsarbetet. Det är i alla fall min åsikt och jag tror att vi behöver dessa katter för att hållar vår ras frisk så att människor om 50-60 år också ska kunna ha chansen att glädjas över dem som vi gör idag. Rasen har funnits i ett hundratal år, vi får tänka oss för i vårt avelsarbete så att den finns här om ytterligare hundra år till! |
|
